ÄNTLIGEN!!!
Nu kommer del tre i serien om Colette och Art och deras "omöjliga" kärlek. Det är roligt, sorgligt, träffsäkert och trovärdigt om ung kärlek och dess konsekvenser.

"Stå på dig, sa jag till mig själv. Du är van att bli tillplattad av den här killen, men ändå överleva. Det är över - du kan inte bli sårad mer. Du ska träffa Art, men du kan backa nu, gå hem, avsluta det precis när du vill. Fortsätt bara andas. Stå stadigt med fötterna på marken."

Det har tagit slut mellan Colette och Art. Hon kämpar febrilt för att komma på fötter och är fast besluten att gå vidare med sitt liv. Men det är svårare att glömma Art än hon först trott. Hennes familj och vänner börjar tappa tålamodet, och när Art plötsligt dyker upp tvingas hon ta svåra beslut. Vill hon börja om igen eller är det dags att gå vidare, på egen hand?

Dyk i (Tiden, 1999) och Djupt vatten (Tiden, 2000), de två första böckerna om Colette och Art, har fått ett fantastiskt mottagande: Äntligen böcker som liknar det verkliga livet.

Jag ville vara en häxa när jag var barn. Mina första trevande skrivförsök var otäcka spådomar fulla av råttsvansar och fladdermusvingar. När jag fyllde tretton började jag föra en passionerad dagbok som jag fyllde med beundran och hat beroende på vem jag skrev om. De dagböckerna användes jag senare som inspiration när jag skrev Diving (Dyk i, utkom på svenska 2006. reds. anm.).

Jag tänkte aldrig ”jag ska bli författare”, men jag älskade att läsa böcker och att skriva. I skolan var jag urkass på allt utom engelska, så jag fortsatte till universitetet i Kent och tog en examen i engelsk och amerikansk litteratur. I Kent förälskade jag mig också i den man som jag fortfarande är gift med. Vi hade ett stormigt förhållande på den tiden men vi återvände ändå alltid till varandra. Och han är fortfarande den som jag helst umgås med. Ååååååh!

Mitt första riktiga jobb var som redaktör på förlaget Time Life Books. Det kändes väldigt glamouröst. Jag brukade gå till ett stort gym på Tottenham Court Road på luncherna och träna aerobics (som var väldigt stort på 1980-talet, och ja, jag hade benvärmare). Sedan somnade jag vid mitt skrivbord på eftermiddagen.

När jag fick mina två barn började jag jobba hemifrån som frilansredaktör. Av en slump fick jag jobba med några tonårsböcker, och jag reagerade starkt på hur författarna hanterade huvudpersonernas sexuella relationer: antingen var böckerna fulla av domedagsprofetior, eller av sockersöta, overkliga drömscenarion. Jag började tänka att: ”jag kan göra det bättre”, och satte igång att skriva. Jag minns än idag hur det kändes – jag blev som uppslukad, helt överväldigad och glömde både att äta (otänkbart för att vara jag) och (nästan) att hämta barnen från skolan! Ungefär ett år senare var mitt manus till Dyk i färdigt, antaget och utgivet.

När idéerna och uppslagen från mina dagböcker och minnen började ta slut, insåg jag att mina barn hade blivit tonåringar och började i stället tjuvlyssna till dem. De var extremt tillåtande och överseende, även om de ibland krävde att få betalt.

Det har skett stora förändringar på senare tid. Mina barn har flyttat hemifrån – verkligen flyttat, inte bara försvunnit iväg på långresa eller till universitetet – och min man har ett jobb som han kan sköta mestadels hemifrån. Det har resulterat i att vi har sålt huset och flyttat ut i ödemarken i Wiltshire, och än så länge älskar jag det! Ytorna, tystnaden, den stjärnklara natthimlen, ugglorna, träden, promenaderna, ortens pubmat – allt!

Men jag gillar fortfarande London. Och så gillar jag diskussioner, löpning, att läsa, trädgårdsarbete, promenader och vitt vin (i måttliga mängder förstås). Jag börjar dagen med en promenad eller en joggingrunda med min hund. Jag tänker samtidigt på vad som ska hända i boken som jag skriver på just då. Sedan äter jag en stor frukost, och efter det börjar jag skriva, sittande på (eller om det är kallt – i) sängen med min laptop. Jobbigt, va? Jag brukar säga att man inte kan vara produktiv och kreativ i mer än tre-fyra timmar om dagen, så eftermiddagarna ägnar jag åt att svara på mejl och sånt.

----------------------

Kate Cann är född 1954 och bosatt i Whiltshire, Storbritannien. Hon arbetar som journalist och författare.