Flickornas favoritförfattare är tillbaka!
Fliss tillvaro rasar samman när hon upptäcker att hennes pappa är otrogen. Hennes föräldrar bestämmer sig för att skiljas. För att fly mardrömmen hemma tyr hon sig alltmer till sin pojkvän Simon, han blir det viktigaste i hennes liv, det enda hon orkar bry sig om, den enda hon orkar träffa. Men även om han bryr sig om henne, gör han slut, han lämnar henne ensam att ta itu med problemen.

Kate Cann har lyckats igen! Hon har skrivit ännu en bok med hög igenkänningsfaktor. Det är lätt att känna med Fliss när hon tvingas inse att det kan vara svårt att växa upp, att plötsligt finns det ingen där som kan berätta hur saker och ting ska vara, att det inte alltid blir som man tänkt sig.

Kate Cann är född 1954 och bosatt i Essex, England. Hon arbetar som journalist och författare.

Pressröster om Kate Canns tidigare böcker:
?En kul och smart berättelse utan döda punkter.?
Vecko-Revyn om Dyk i

?En hjälp för framtida relationer!?
BTJ om Djupt vatten

?En ovanlig bok där författaren skickligt och ärligt sätter o d på det vi sällan pratar om, och tar tonåringars känsloliv på djupt allvar.?
BTJ om Över ytan

Översättare: Ann Margret Forsström
Omslag: Lotta Thunberg
Läsarålder: från 12 år

Jag ville vara en häxa när jag var barn. Mina första trevande skrivförsök var otäcka spådomar fulla av råttsvansar och fladdermusvingar. När jag fyllde tretton började jag föra en passionerad dagbok som jag fyllde med beundran och hat beroende på vem jag skrev om. De dagböckerna användes jag senare som inspiration när jag skrev Diving (Dyk i, utkom på svenska 2006. reds. anm.).

Jag tänkte aldrig ”jag ska bli författare”, men jag älskade att läsa böcker och att skriva. I skolan var jag urkass på allt utom engelska, så jag fortsatte till universitetet i Kent och tog en examen i engelsk och amerikansk litteratur. I Kent förälskade jag mig också i den man som jag fortfarande är gift med. Vi hade ett stormigt förhållande på den tiden men vi återvände ändå alltid till varandra. Och han är fortfarande den som jag helst umgås med. Ååååååh!

Mitt första riktiga jobb var som redaktör på förlaget Time Life Books. Det kändes väldigt glamouröst. Jag brukade gå till ett stort gym på Tottenham Court Road på luncherna och träna aerobics (som var väldigt stort på 1980-talet, och ja, jag hade benvärmare). Sedan somnade jag vid mitt skrivbord på eftermiddagen.

När jag fick mina två barn började jag jobba hemifrån som frilansredaktör. Av en slump fick jag jobba med några tonårsböcker, och jag reagerade starkt på hur författarna hanterade huvudpersonernas sexuella relationer: antingen var böckerna fulla av domedagsprofetior, eller av sockersöta, overkliga drömscenarion. Jag började tänka att: ”jag kan göra det bättre”, och satte igång att skriva. Jag minns än idag hur det kändes – jag blev som uppslukad, helt överväldigad och glömde både att äta (otänkbart för att vara jag) och (nästan) att hämta barnen från skolan! Ungefär ett år senare var mitt manus till Dyk i färdigt, antaget och utgivet.

När idéerna och uppslagen från mina dagböcker och minnen började ta slut, insåg jag att mina barn hade blivit tonåringar och började i stället tjuvlyssna till dem. De var extremt tillåtande och överseende, även om de ibland krävde att få betalt.

Det har skett stora förändringar på senare tid. Mina barn har flyttat hemifrån – verkligen flyttat, inte bara försvunnit iväg på långresa eller till universitetet – och min man har ett jobb som han kan sköta mestadels hemifrån. Det har resulterat i att vi har sålt huset och flyttat ut i ödemarken i Wiltshire, och än så länge älskar jag det! Ytorna, tystnaden, den stjärnklara natthimlen, ugglorna, träden, promenaderna, ortens pubmat – allt!

Men jag gillar fortfarande London. Och så gillar jag diskussioner, löpning, att läsa, trädgårdsarbete, promenader och vitt vin (i måttliga mängder förstås). Jag börjar dagen med en promenad eller en joggingrunda med min hund. Jag tänker samtidigt på vad som ska hända i boken som jag skriver på just då. Sedan äter jag en stor frukost, och efter det börjar jag skriva, sittande på (eller om det är kallt – i) sängen med min laptop. Jobbigt, va? Jag brukar säga att man inte kan vara produktiv och kreativ i mer än tre-fyra timmar om dagen, så eftermiddagarna ägnar jag åt att svara på mejl och sånt.

----------------------

Kate Cann är född 1954 och bosatt i Whiltshire, Storbritannien. Hon arbetar som journalist och författare.