The grandma hunt

Nina Matthis

Illustratör: Gunilla Kvarnström

Är man uppvuxen på ett berg, så är man. Sitter man som barn vid köksbordet och tittar ut över ett båtvarv, i jämnhöjd med de skyhöga kranarna, får man ett visst perspektiv på tillvaron: Här uppe sitter jag och tittar på, medan det levs för fullt där nere på marken.Man kan få för sig att man är en ängel. Eller så kan man få för sig att man ska skriva om det där livet som alla verkar så upptagna med, för det ser så lustigt ut.

Och så var det skolan. Det enda lilla roliga var att få skriva berättelser, annars var det mest ett barnplågeri som gav en hemsk klåda i benen.
Fröken ringde hem och sa att jag inte kunde sitta still. Det gav ingen större effekt eftersom min mamma beundrade vilda barn. Hon var hemskt glad i mina upptåg och applåderade när jag satt högst upp i eken, när andra mammor stönade av skrämsel.

Och plötsligt var man stor! Jag måste erkänna; jag har det lite knepigt med vuxenheten. Det bor ett barn i mig och en åldring på en sissådär hundra år. Men ingen vuxen. Det är lite jobbigt. En gång skrev jag en djupsinnig vuxenbok om existentiella frågor (utgiven på eget förlag) och en hänförd läsare ringde och sa "Du borde skriva barnböcker!". Så kan det gå. När man får egna barn och sitter på sängkanten och läser godnattsagor, kan man få för sig att man själv kan skriva en barnbok. I alla fall pröva. Det gjorde jag, och det gick ju bra. Mamma är död så hon kan inte applådera, men mina egna barn är mycket nöjda med böckerna. Det är något särskilt med barnböcker. Jag växer aldrig ifrån dem. Gör du?

Förlag: Rabén & Sjögren
Typ: Kartonnage