Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa.

"Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.
Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.
Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte. Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar.
Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.
Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.
Författares Minnen är ganska efterfrågade, sade förläggaren och tecknade med pekfingret i luften försäljningsavdelningens grafiska översikt. Jag skulle kunna visa dig försäljningssiffrorna.
Du vet mycket väl, påpekade jag, att jag inte förstår siffror. Jag minns dem inte. Om jag kunnat minnas siffror hade jag inte blivit författare.
Jag förstår din tanke, sade förläggaren. Dagarna och åren flimrar bara förbi.
Vi kan inte hålla någonting kvar. Men djupast inne i oss finns ändå alltsammans lagrat.
Bortom vattnet nedanför förlagets fönster glänste Stockholms förnämsta byggnader i middagssolen. I alla de där ståtliga husen hade jag vid skilda tillfällen varit gäst. När och varför minns jag inte.
Javisst, sade jag, allting lagras och komposteras inne i oss, på vilka ställen i kroppen vet jag inte. Men minnen är det inte.

Har du aldrig skrivit dagbok? undrade förläggaren.
Hela mitt liv, sade jag. Temperatur och molnighet morgon och kväll. Människors namn, de flesta är döda. Jag säger ofta: Vart tog han vägen? och någon annan säger: Han dog ju för flera år sedan på ett vårdhem i Örebro. Järnvägsstationer, flygplatser. Bilar som jag köpt och sålt. Gatuadresser i Wien och München och Paris och Berlin. Förstoppningar och diarréer. Nätter utan sömn.
Nå, där ser du!
Nej, sade jag. Där finns inga minnen."

Torgny Lindgren föddes 1938 i Raggsjö i Västerbotten. Han avled efter en tids sjukdom 16 mars 2017. Under 70-talet flyttade han till Vimmerby i Småland, där han arbetade som lärare. Mot slutet av hans liv bodde han i Tjärstads prästgård utanför Rimforsa i Östergötland.

Han debuterade som poet 1965 med Plåtsax, hjärtats instrument, men fick sitt stora genombrott med romanen Ormens väg på hälleberget (1982), som filmades av Bo Widerberg 1986.

Torgny Lindgren hör sedan årtionden till de främsta i vår litteratur och har mottagit en rad litterära utmärkelser för sitt författarskap. Han har skrivit såväl lyrik som romaner, noveller och radiodramatik, och hans skildringar från uppväxtens Västerbotten är moderna klassiker; Ormens väg på hälleberget och senare romantriptyken Hummelhonung, Pölsan och Dorés Bibel. År 2007 utkom Norrlands Akvavit och 2010 Minnen. Torgny Lindgrens senaste roman Klingsor utkom 2014. 2015 firades hans femtio år som författare med återutgivningar av hans samlade noveller i Berättelserna och Nåden har ingen lag.

År 1990 utnämndes Torgny Lindgren till filosofie hedersdoktor vid Linköpings universitet och 1991 invaldes han till stol nr 9 i Svenska Akademien. Hans böcker har översatts till över trettio språk och han var en av Sveriges internationellt mest framstående författare.

Utmärkelser:

Litteraturfrämjandets stora romanpris (Ormens väg på hälleberget), 1983
Aniarapriset (Merabs skönhet), 1984
Esseltes litterära pris (Bat Seba), 1984
Övralidspriset 1989
Augustpriset (Hummelhonung), 1995
Gerard Bonniers pris, 1999
Selma Lagerlöfs litteraturpris, 2000
Sveriges Radios Romanpris (Pölsan), 2003
Samfundet De Nios stora pris 2004
Sveriges radios novellpris för Huset, 2004
Piratenpriset, 2009