Det är ni som ska flytta, ylade Gabby. Du och dina trashföräldrar! Jag sparade det där trash-ordet. Jag glömde det aldrig.

Det börjar äntligen bli lite bättre. Tolvåriga Mia och pappa har fått en lägenhet. En riktig, med möbler som socialen har skaffat. Mamma har flyttat hem igen och Mias föräldrar har lovat att sluta vara fulla. Dessutom har hon fått ett smeknamn, ett riktigt snällt! Yummy. Det är Finn som har hittat på det. Finn med cykeln och de långa storkbenen, som verkar vilja bli hennes kompis på riktigt. Det är underbart och skrämmande.

Men allt det nya är så skört. Tänk om det inte är på riktigt? Det är sommar, tryckande varmt och det nya bostadsområdet känns klaustrofobisk. Mia tänker tillbaka på husvagnen som de bodde i. En dag tar hon bussen tillbaka till dungen där den står, övergiven. Kaninen som mormors själ bor i finns kvar där. Och tjocka, elaka Gabby som hon knuffar ner i ett hål så att han sprängs ändå kommer han tillbaka. Men nu när allt har blivit bättre har han börjat krympa.

Mia är en överlevare, både skör och stark. Hennes värld är otrygg men hon har en flödande fantasi som kompenserar. Vad som är illusion och vad som är verkligt glider in i varandra.

Eva Susso porträtterar en utsatt tjejs värld så att det känns rakt in i magen. Kim W Anderssons serieartade bilder kompletterar stämningen - levande, surrealistiskt, tragiskt och hoppfullt.

Före debuten 1956-1987

Jag föddes i Göteborg. Bodde tre år i Kortedala, sen i Västergötland och i Halland. Redan i koltåldern inredde jag en skaparbubbla åt mig själv som jag snickrat vidare på sen dess.
Skolan var understimulering.
Efter en termin på gymnasiet hoppade jag av och flyttade hemifrån.
Där stod jag äntligen, utsläppt i världen utan skyddsnät. Helt och hållet inställd på konstnärskap. Tänkte mig att bli en ny Renoir eller Cézanne.
Sen arbetade jag och målade i Varberg, Oskarshamn och Halmstad innan jag hamnade i Stockholm 1976. Jag var en bohemisk tjugoåring med långt hår och mittbena som flyttade ihop med en bohemisk tjugosjuårig studerande vid Konstakademin.
Inga pengar hade vi, men vi älskade varandra.
Med envishet som en åsna strävade jag efter att kunna leva på det enda jag ville syssla med, skapande verksamhet. Jag visste att jag skulle bli totalt uttråkad, kanske sjuk, om jag inte fick ägna mig åt att spela teater, sjunga, dansa, måla, skulptera eller skriva.
Jag ställde ut och sålde inte tillräckligt.
Markus föddes 1980, ett par år senare lade jag undan penslarna och kröp tillbaka till skolbänken. De var underhållande, åren på Stockholms Universitet. Jag läste litteraturvetenskap och svenska.
Ett särskilt tack till Göran Hägg för kursen i berättarteknik.

Debuten 1995

Jag var omgift, Markus tonåring, Rita och Madi små. Idén att börja skriva på allvar kom sig helt enkelt av en bristsituation. Det fanns inga böcker om mörka barn i Sverige. Mina två små var mörka och jag måste göra något åt det.
Ett särskilt tack till min geniala vän Anna Höglund som illustrerade Rita och Rita i Kudang.
Ett särskilt tack till min geniala förläggare Birgitta Westin som trodde på mig.

Författarskapet

Att människor i branschen tror på en är ett måste, annars får man inte fortsätta ge ut böcker. När förväntningar och projiceringarna haglar måste man ibland ducka för att behålla sin integritet. Man kan inte leva upp till allt. Man måste framför allt vara sann mot sig själv, annars är man en nolla.
Allvarligt talat känner jag mig inte som en författare, mer som en uppfinnare.
Kan vi omdefiniera författarskapet?
Mitt skrivande fungerar så att jag är ensam, tyst och lyssnar på tankar.
Jag skriver med kroppen och känslan snarade än med skallen.
Jag skriver mest för mig själv och för mina läsare och blir glad när jag omringas av tjejer på en skolgård som säger att de älskar mina ”perversa ungdomsböcker.” Just så gillar jag att de reagerar, just så gillar jag att de uttrycker sig.
För övrigt är skrivandet ett äventyr, pilla i texter, ta promenader och fundera. Känna mig säker ibland, uttråkad ibland, upplyft och tömd om vartannat.

Böckerna

Jag sätter tjejer i  centrum. Min inre tonåring häckar på en liten, liten pinne. Hon berättar ständigt saker för mig. Hur hon blev betraktad, vad som förväntades av henne, vad hon drömde om, vad hon inte fick och vad hon saknade. Denna information är ovärderlig i mina projekt.

Fem böcker skrev jag om Hanna och Leonardo. Kompishjärtat är min första roman. Det finns fyra böcker till i Gröndalsserien.
Tre böcker skrev jag om Vivianne som nästan är som jag var.
Tre böcker skrev jag om Diana, Anisa och Maja i Hemligheter och Pinsamheter. Jag tyckte om att gestalta om helt vanliga tjejer, såna som det finns så många av.  Såna som jag träffar överallt och som inte fått så himla böcker skriva om sig.
Jag tycker om att fylla i när jag ser brister.
Musik och dans tycker jag om.
Musik och dans är språk för kroppen och känslorna.
Småbarnsböckerna Binta dansar och Lalo trummar skrev jag till småbarn och deras föräldrar och till vemsomhelst, för att påminna om kroppens intelligens. Jag önskade att Benjamin Chaud skulle illustrera eftersom hans bilder är musikaliska.
Så mycket i vår kultur handlar om intellektet, om hjärnan. Kroppen behöver också näring.
Man måste älska sin kropp, sa Rita till en kompis när hon var tretton. Den insikten vill jag förmedla till alla som inte hört eller förstått det.
När man älskar sin kropp älskar man huden, skallen, håret, finnarna.
Jag tror att jag mest av allt skriver om självkänsla.
Men inte självhjälpsböcker.
Utan skönlitteratur.

Priser och utmärkelser:
Nominerad till Barnens Romanpris 2013 för Yummy