Vi får följa den unga Karla i samma takt som manchesterbxorna måste läggas ut och fållas ner. Hon är bättre på att svära och kasta handgranater än att leka som flickor ska. Hon bor i Staden men har sina rötter i Byn. Och får alltid försvara det ena när hon är hos det andra.

Med jämna mellanrum kommer morbröderna, Brynolf och Knut, körande från Byn i sin Ford Taunus fylld med skogsdoft och finska. De kommer till Staden där Karla och mamma bor. Sitter i köket med varsin underarm mot bordet.
I Staden talar man svenska, i Byn talar man finska. "Rejäla människor pratar finska." Karla önskar hett att hon också kunde.
Staden ligger i den nordligaste fjärdedelen av landet och i tanke och sinne sträcker den sig längre uppåt kartbilden, mot polcirkeln. Det är en bra stad, men utanför missförstås den. Folket i Byn (morbröderna) tror att den är både stor och skrämmande och söderifrån, från Hylands horisont, har man inte tittat så noga på kartan, utan antar att den ligger bortom allt och hyser ett grövre leverne.

Karla växer upp med sin mamma, som är änka. De lever sida vid sida, snarare än tillsammans. Kärlek finns, men den är kärv och korthuggen. När Karla behöver tröst säger mamma: "Bry dig inte om."
Men Karla bryr sig. Om allt. Hon längtar och törstar. Hon söker frihet och kärlek. Hon är nyfiken och arg, hon törnar emot det ena efter det andra, men reser sig snabbt och gråter nästan aldrig.
Vi får följa Karla i samma takt som manchesterbxorna måste läggas ut och fållas ner. Hon intresserar sig mer för vuxna än för barn, förstår sig bättre på pojkar än flickor, hon kan svära och kasta handgranater, men inte leka som flickor ska. Mycket finns att lära men allt är inte så lätt att begripa. Somligt är dock ställt utom allt tvivel, till exempel att skidåkning är det främsta man kan ägna sig åt. Karla och mamma kavar tigande mil efter mil, oavsett väder och vind.
Det handlar om att befinna sig emellan, mellan finska och svenska, mellan Staden och Byn. Karla försvarar det ena när hon är hos det andra, och söker ett eget utrymme bortanför det pliktfyllda liv som generationerna före henne har tvingats leva.

Katarina Kieri är född 1965 i Luleå, rötter i det finsktalande Tornedalen, bosatt i Uppsala. Hon debuterade 1993 med diktsamlingen Slutet sällskap. Hon rör sig i skrivandet mellan poesi, dramatik och prosa, och skriver för såväl vuxna som barn och unga. Hon har under åren också skrivit ett stort antal krönikor och kåserier för främst dagstidningar och radio.

Priser och stipendier:

Luleå kommuns kulturpris, 1993
Rubus Arcticus, Norrbottens läns landstings utvecklingsstipendium, 1999
Arnold Rörling-priset, 2000
Rabén & Sjögrens debutantpris, 2002
Nominerad till Augustpriset, 2002 (Ingen grekisk gud, precis)
Hans Peterson-stipendiet, 2004
Tidningen Vi:s litteraturpris, 2004
Augustpriset för Dansar Elias? Nej!, 2004
Lunde Q-priset, 2006
Stipendium från Svenska Akademien, 2006
Norrtälje kommuns kulturpris, 2007
Astrid Lindgren-priset, 2012
Norrbottensakademiens SKUM-pris, 2012
Norrlands litteraturpris, 2016 (Vårt värde)

Schullströmska priset för barn- och ungdomslitteratur 2022