Det vanligaste av vanliga liv blir något helt annat när förälskelsen drabbar en och man möter en annan person som förstår vem man verkligen är.

På ytan är hon, Suss, en ganska vanlig högstadietjej: söt, rätt populär, hyfsat bra i skolan, hon har det bra, fastän hon har hopplösa föräldrar som bara tjatar och förmanar. Ingen anar att hon egentligen är ämnad för något helt annat än ett vanligt Svensson-liv.
Han, Henke, är klassens tuffa snygging, alla tjejerna gillar honom, han är lite farlig och oförutsägbar, ingen vet hur hans hemliga verklighet ser ut.

Förhållandet mellan Suss och Henke verkar från början dömt att misslyckas. Men när förälskelsen drabbar en och man möter en annan person som förstår vem man verkligen är, då finns det inget val.
En stark historia om kärlek.

Lundaförfattaren Cecilia Lidbeck har redan fått en stor och entusiastisk publik. Hennes tidigare böcker, Lotten ny i klassen, Kärlek och Småspik och Karolins lista blev alla lästa och älskade. Den nya boken vänder sig till en något äldre läsekrets. Här handlar det om att hitta sig själv och om att hitta kärleken.

Cecilia Lidbeck, född 1962, är journalist och bosatt i Hjärup utanför Lund. Hon är prästfru och har tre barn som är hennes skarpaste kritiker.

Andra böcker:
Lotten ny i klassen, 1999
Kärlek och småspik. 2001
Karolins lista, 2003

Jag föddes i Lund den 14 januari 1962. Började läsa när jag var 4 år, och har sedan dess aldrig slutat… Morgon, middag, kväll – boken fanns där jämt; särskilt i 10-12-årsåldern, då ingen måltid var komplett utan en bok lutad mot mjölkglaset (-Nej, jag vet – man läser inte vid matbordet…eller?!) Astrid Lindgren, Maria Gripe, Gunnel Linde, engelsmännen Nesbit, Lewis och Norton – vilka underbart spännande världar det fanns att utforska!

Själv tog jag efter mina älsklingsförfattare hämningslöst, skrev egna små berättelser och gjorde låtsastidningar som jag tvingade mina föräldrar att köpa. När jag blev stor skulle jag bli journalist, bestämde jag. Journalist blev jag också så småningom, och sedan dess har jag fått ägna dagarna åt det jag gillar allra mest – att skriva. I tidning, då förstås; att skriva en bok kändes länge alldeles för Stort och Svårt och Omöjligt. Tills jag en dag kom på, att det egentligen var som att ta körkort – när man väl börjat, rullar det på av bara farten! Så jag började, använde mina tre barn som inspirationskälla och vann 1995 första pris i Rabén & Sjögrens bilderbokstävling med mitt andra manus – Sagan om Lilla Mi. Nu skriver jag för lite större barn, och det känns spännande, och lite läskigt, att minnas hur det egentligen var…

När blir man egentligen en riktig författare? Med första boken på väg ut i handeln, ett par, tre i datorn och huvudet fullt av ”puppor” känns frågan både aktuell och motiverad.
För 5-åriga Siri, min yngsta dotter, är svaret löjligt självklart.
– Du har ju skrivit en bok, eller hur? frågar hon bestickande.
Jag nickar.
– Men då är du en författare! skrattar hon triumfatoriskt, och fortsätter:
– Författare! Det låter fantastiskt! Som en med kort, mörkt, lockigt hår, glasögon, rutig tröja, jeans och vita skor!
Häpet betraktar jag mig själv i spegeln. Låter blicken vandra över det blonda håret, pagefrisyren, de gröna ögonen, täckta av kontaktlinser sedan 20 år tillbaka.
Rutig tröja? Vita skor? Snudd på smaklöst, skulle jag vilja säga. Å andra sidan – är det dessa attribut som krävs för att slutgiltigt befästa min status som riktig författare, så kör till! Jeansen äger jag ju redan.

Själv trodde jag länge, att min förhållandevis normala, förhållandevis lyckliga barndom (kärleksfulla föräldrar, pedagogiska leksaker och två, tre lagom vanskötta hamstrar) för evigt satt stopp för författarkarriären. Utan några variga sår att slita i, några becksvarta hål att dyka ner i, kändes livet – och pappret – så deprimerande vanligt och innehållslöst. Skriva gjorde jag visserligen (i min egenskap av journalist), men skapa – det kunde jag inte.

Så kom barnen in i mitt liv. Först ett och därefter – två år senare och med fyra minuters mellanrum – två till. Tillvaron blev ett ångande kaos, ett bajsdoftande inferno av blöjberg, illvrål och nerspydda haklappar. Alltid var det någon som var sjuk, alltid var det någon som drack diskmedel, klättrade i gardinerna eller fastnade med huvudet i spälsängen. Och där! Där hade jag ju dramatiken! Variga sår och becksvarta hål i all ära, men de små ordinära vardagstrauman som jag nu genomled dagligen var sannerligen inte att förakta. En kortare periods arbetslöshet resulterade i ett manus, och när detta vann första pris i Rabén & Sjögrens bilderbokstävling sköljdes fiskpinnarna ner med champagne.

Att skriva blir lätt ett behov. För mig har detta behov vuxit sig allt starkare, i takt med att minnen av personer, platser, dofter och ljud gjort sig gällande. Ord är lust och ingen känsla för liten att fästas på papper.

I skrivandet utforskar jag barndomen på nytt. Utsattheten. Leken. Behovet av att höra ihop, att vara som andra. Stundens magi och ögonblickets förtvivlan.
Att vara barn är sannerligen inte lätt, även om man med lite brist på inlevelse kan förledas att tro motsatsen. Rent privat är blöjstadiet numera passerat. Nya utmaningar och frågeställningar väntar en luttrad mamma. Kan kökspallen byggas om till en skateboard, och går det att prata med Gud om man skriker tillräckligt högt? Jag vet inte. Kanske. Det är åtminstone värt att försöka!