Sia ska snart fylla elva och är en av de nyaste i stallet. Hon är inte ens andraskötare åt någon häst. Jämt får hon höra att hon är för liten. Men en dag får hon rida Pontus, den underbara skimmeln som är finast av alla hästar. Men han är så nyckfull att ridskolan tänker sälja honom. Det får bara inte hända!

Nu kommer första delen i Berit Härds omåttligt populära hästserie. Denna spännande skildring av livet som hästtjej i vardagen och under tävlingar, med urfina illustrationer av"Mulles mamma" Lena Furberg, är ett måste för den hästtokiga.

Berit Härd är journalist och tidigare medarbetare på DN debatt. I vuxen ålder började hon rida och har hämtat mycket av sitt stoff och sin inspiration från stallet.
Lena Furbergs teckningar är kända och älskade bland hästtjejerna eftersom hon i flera år har illustrerat i tidningen Min häst.

Här luktar häst, 1997 (Läs mera 2002)
Eld i stallet, 1998 (Läs mera 2002)
Världens finaste häst, 2000 (Läs mera 2003)
Häst är bäst, 2000 (Läsa mera 2003)
Storm kring stallet, 2002 (Läs mera 2004)

Jag är född i Göteborg, i stadsdelen Landala, 1936. I Göteborg har jag också bott i nästan hela mitt liv.
De senaste åren har jag bott i Uppsala. Jag utbildade mig vid universitetet i Göteborg där jag tog en fil. mag. i språk - tyska, franska och ryska - med sikte på att bli språklärare. I stället halkade jag in i journalistiken och där blev jag kvar. Jag började min journalistiska bana på Göteborgs-Tidningen men fick sedan fast jobb på Göteborgs-Posten, där jag arbetade i tjugo år och gjorde nästan allting som finns att göra inom journalistik. Jag hann också jobba en del på Journalisthögskolan i Göteborg innan jag flyttade till Uppsala.

Efter flytten till Uppsala jobbade jag först några år som redaktör på tidskriften Hertha. Sedan gick jag över till Dagens Nyheter, ledarredaktionen, där jag blev kvar sex år.
Sedan dess har jag varit lite ”diversearbetare”. Senast var jag chefredaktör för en tidskrift om fred, miljö och rättvis utveckling. När den nu lades ner efter fyra år blev jag frilansjournalist.

Under tiden har jag också fått tre barn som nu är vuxna och i sin tur givit upphov till fyra barnbarn, som gillar böcker.
När jag inte skriver eller leker med barnbarn så rider jag på min häst, en vit arab som heter Bella. Och så läser jag böcker eller - om sommaren - odlar blommor och grönsaker på Tjörn där vi har en liten stuga. När jag var barn läste jag väldigt mycket böcker, och jag läste också massor för mina barn. Sedan blev jag sugen på att själv berätta för barn.

Några böcker - debattböcker skrev jag ihop med min vän Anna Lena Wik-Thorsell. Det blev tre böcker som handlade om Olivia från Bolivia, flyktingflickan som kom från Bolivia men sedan kunde återvända hem. Efter det skrev jag tre böcker om Kajsa från Göteborg som fick bo i Afrika och hennes afrikanska kompis Keli. Tanken med de böckerna var att sätta ett svenskt barn i främmande miljö, lika främmande som Sverige för många flyktingbarn. Vad jag ville med de här böckerna var förstås i första hand att berätta en spännande historia. Men det var också att visa att barn är väldigt lika. Jag tycker jag läst alltför många böcker där afrikanska barn blir till något väldigt konstigt och exotiskt. Möjligen beroende på att jag själv är en evig tioåring tycker jag om att berätta för barn mellan åtta och elva år. Därför blir böckerna som de blir - med ett ganska enkelt språk.