"När jag var barn och bodde i Kisvárda i Ungern var det lång väg till närmaste flod. Jag var rädd för stora vatten, rädd för djupet. Men idag betyder hav och vatten ro och frihet för mig. Kanske för att jag första gången mötte havet just när jag satt i en av Röda Korsets vita bussar, på en färja på väg till Sverige. Jag var en av dem som blev räddade av Svenska Röda korset. Året var 1945, i början av maj."

Om stenarna kunde tala skulle de berätta om det lilla, vänliga, vanliga livet i den ungerska staden Kisvárda.
Om stenarna kunde tala skulle de vittna om judarnas förnedring och förintelsen. Nu gör Magda Eggens det. Som en av de överlevande minns hon under en resa tillbaka till sin barndoms stad, och hon vill påminna och varna för våld och rasism. Hennes budskap är glasklart: Vi får aldrig glömma. Det får aldrig hända igen.

Det är 60 år sedan krigsslutet och vi ger på nytt ut Magda Eggens skakande skildring av det som hände henne i maj 1945 då hon blev räddad från Neuengamme, ett ökänt koncentrationsläger utanför Hamburg.

Magda Eggens (1924–2016) var författare och förintelseöverlevare.

Det finns de som menar att Magda Eggens inte hade sett vad hon hade sett. De förnekar förintelsen. Det är dessa som tvingat flickan som överlevde Auschwitz och hamnade i Sverige att öppna minnets dörrar, så att vi aldrig glömmer.

Tusentals skolelever har hört Magda berätta om hur hon som lycklig tonårsflicka förvandlades till ett nummer utan identitet, utan själ. Stilla och sakligt berättar hon om hur allt togs ifrån henne, om den fruktansvärda tiden i förintelselägret Auschwitz, om ofattbar grymhet och lidande, men också om livsvilja, kärlek och gemenskap. Hösten 1992 kom Magda Eggens första bok, ...vad mina ögon har sett, skriven i samarbete med Rose Lagercrantz. Här skildrar hon sin barndom i Ungern, färden till koncentrationslägret, förnedringen och fasorna.

I sin andra bok, Ingen väg tillbaka, fortsätter Magda Eggens sin berättelse om ankomsten till Sverige 1945 med de vita bussarna. 1995 kom Magda Eggens tredje bok, ungdomsromanen Aldrig mera krig, Emma!, som handlar om de tre syskonen Emma, Lazlo och Tomas som överlever bombattackerna och de ungerska nazisternas förföljelser i krigets Budapest.

1997 kom den fjärde boken Om stenarna kunde tala. Här berättar hon om sitt barndomshem, där hon tryggt och ombonat levde med sina föräldrar och småsystrar. Utanför landets gränser mullrade kriget och Hitlers vilda röst skrämde i radion, men inte kunde väl ondskan nå till den ungerska landsbygden? Det gjorde den. Sakta och försåtligt inskränktes judarnas rättigheter: De förlorade rätten till utbildning, till att äga mark, till att gifta sig med den de ville och så vidare. Till slut föstes de in i boskapsvagnar och fördes till ghettot och vidare till koncentrationsläger och döden.

1998 kom Du måste berätta och 1999 Vad mina ögon sett. Magda Eggens överlevde allt det fasansfulla hon beskriver och hon har gjort till sin livsuppgift att varna omvärlden: Det får aldrig hända igen. Vi får aldrig glömma.

Vi måste fly!, 2000, handlar om Peter och hans föräldrar som tvingas fly undan kriget och det kommunistiska förtrycket i Ungern 1956. De hamnar i Sverige och Magda Eggens skildrar den första tiden i det nya landet där alla pratar ett nytt konstigt språk och där Peter inte känner igen någonting. Många barn i dagens Sverige kan känna igen sig i utanförskapet och språklösheten som beskrivs.

I Ska det aldrig bli fred? fortsätter Emma sin berättelse från Aldrig mera krig, Emma! och här knyts alla trådar i Magda Eggens tidigare böcker samman.

Magda Eggens fick flera utmärkelser för sina insatser, bland annat H.M. Konungens medalj Illis Quorum i 8:e storleken 1999, för "betydelsefulla insatser bland barn och ungdom mot rasism och främlingsfientlighet".