Stark Hagerup-debut
Lovorden flödade när Hilde Hagerup debuterade med denna roman, en berättelse som slår till rakt i maggropen.

Det handlar om två tolvåriga flickor, deras vänskap och framför allt om när den tar slut. Det handlar också om de grymma mekanismer som styr mobbare och mobboffer i en mellanstadieklass. Det är grymt skickligt berättat, på en glasklar prosa man inte kan slingra sig ur ? man måste fortsätta läsa. Hagerup har fångat känslorna och stämningen hos tolvåringar så exakt att läsningen ibland väcker fysiska effekter: Det är smärtsamt pinsamt, handsvetten kommer och skräcken för att hamna utanför sitter i magen. Det är ingen idyll Hagerup skildrar, men det säregna, vackra språk hon har, styrkan som tjejerna i boken utstrålar och den starka upplevelse av sanning som läsningen väcker gör Vågbitar en mycket stark och stärkande bok.

Hilde Hagerup är född 1976 och blir i och med debuten tredje generationen författare ? dotter till Klaus Hagerup och barnbarn till Inger Hagerup, båda väl etablerade norska författare. Hon studerar tredje världens historia i London, och skriver på nästa roman.

Översättning av Ann-Marie Ljungberg.
Omslag av Sofia Liljander.

Hej! Jag heter Hilde, jag föddes 1976 och arbetar just nu som författare. Skribent. Jag lever i varje fall på att skriva. Jag får lov att sitta hela dagen och syssla med det jag gillar allra bäst, och jag får betalt för det. Ibland undrar jag om det har begåtts ett misstag. Jag undrar om det inte snart kommer någon och ber mig göra något nyttigt. Rädda världen. Forska om ett eller annat. Det var det jag tänkte göra när jag pluggade på universitetet.

Jag studerade tredje världens moderna historia i London i tre år. Men jag upptäckte att jag inte tyckte om att skriva uppsatser om Nehrus socialism eller Castros revolution. Jag tyckte mycket bättre om att skriva om barndomen. Så det gjorde jag. På helgerna, och på nätterna, och på loven, och ibland på biblioteket, medan folk sprang omkring med bekymrade rynkor i pannan och tänkte på examen. Jag tänkte inte så mycket på examen. Jag tänkte på att jag aldrig mer skulle vara tolv år. Å ena sidan var jag väldigt glad för det, samtidigt gjorde det mig ledsen. Jag saknade ungdomstiden oerhört mycket, och jag var lycklig för att den aldrig skulle komma igen.

Vågbitar, min första bok, var ett försök att skriva mig tillbaka. Kanske inte precis till min egen barndom, men till en mer litterär, vackrare och samtidigt otäckare version. Samtidigt var boken ett försök att skriva mig ut ur just den barndom jag längtat så efter. Vågbitar kom 1998. Då hade jag bara några månader kvar på universitetet. Jag gladde mig mycket åt att det var slut. Då kunde jag skriva på heltid. OM det gick. Med pengar och sånt. Det är nu tre år sedan. Jag har skrivit en ungdomsbok till sedan dess. Den heter Högst älskade och kom 2000. Dessutom har jag skrivit en biografi för ungdomar om Agatha Christie, och lite för teatern.

Ingen har hittills bett mig göra något annat. Så jag fortsätter. Men jag vet att jag hade skrivit, även om jag inte hade kunnat leva av det. Jag hade skrivit även om ingen hade orkat läsa det jag skrev. Jag tycker ord förskönar. Jag tycker att de lyfter allt vi säger och gör, och allt som sker med oss. Litteraturen lyfter livet. Jag kan inte tänka mig något tråkigare än en värld utan.