Gilbert och Linn är på ett slott i Normandie med Greta. Hennes ungdomskärlek har just dött och nu ska hans testamente läsas upp. Men det är något mycket mystiskt som försiggår på slottet, det hörs melankolisk pianomusik på nätterna och det känns som om det spökar ...

Jag föddes i Stockholm 1961, men de första sex åren bodde familjen till största delen i Rom. Jag växte upp med deckarskrivande föräldrar. Stieg dog när jag var sex år men Ulla skriver fortfarande. Antagligen har jag dem att skylla för att jag började författa så fort jag lärt mig skriva - och för att de flesta små berättelserna handlade om mord.

Efter gymnasiet gick jag en ettårig mediautbildning på Tollare folkhögskola utanför Stockholm och efter diverse vikariat på Dagens Nyheter och Tidningen Folket i Strängnäs fick jag jobb som nöjesjournalist på Kvällsposten i Malmö. Ett par år senare flyttade jag till Uppsala där jag läste arkeologi, kulturantropologi (om jägarfolk, nomader och liknande kulturer i andra länder) och skapande svenska. Där träffade jag Olle. Vi var gifta i 20 år. Vi fick två barn, Kalle och Krillan (födda 1989 och 1991). De står som förebilder till barnen i mina och serietecknaren Joakim Lindengrens tre bilderböcker om pojkarna Puckelbro.

Temat till den första boken Pojkarna Puckelbros Bilbekymmer var lätt valt. Kalle var nämligen (och Joakim Lindengren är fortfarande) minst sagt begeistrad i bilar. Tanken var att servera så många bilar som möjligt i alla möjliga former och färger tillsammans med en berättelse som förhoppningsvis skulle roa både små och stora. Men bortsett från det ville jag skapa en trygghetskänsla i boken. Och likadant kände jag när jag skrev de två efterföljarna Moster Jajjas katter och Mysteriet med Molly Mercedes.

Bröderna Puckelbro bor på en gård på landet med mamma och pappa. Men där finns också ett antal morbröder och mostrar och morföräldrar och den trygghet det ger att bo nära dem som bryr sig om en. Som ett slags Bullerbyn – fast i modern tid. Två bilderböcker av en helt annan karaktär är Londonresan och Parisresan. De handlar om Daniel som reser till Paris och Elin som åker till London. Till berättelserna hör en del faktarutor som kan handla t ex om hur lång tid det tar att måla om Eiffeltornet eller vad som räknas som artigt respektive oartigt bland engelsmän och längst bak i boken finns restips och en liten parlör för barn. Katrin Jakobsen som är frilansfotograf och bosatt i Paris kom med idén och tog bilderna. Historierna arbetade vi fram tillsammans.

Men det är först med Hjälp! Rånare! som jag fått utlopp för min mörka sida. Två detektivförfattare i familjen (och följaktligen en hel del mord-metods-diskussioner vid middagsbordet) och att pappa dog innan jag började skolan verkar ha varit en grogrund för svart fantasi. Faror och hot kan jag läsa in i nästan allt. Köksbänkarnas vassa hörn är en livsfara för mina barn, liksom skridskoåkning på en halvmeter tjock is (!), vem vet det kan ju finnas en vak någonstans, skolgårdar med asfalt och skateboardramp för att inte tala om trafiken. Hittar barnen en låst portfölj i en container tror jag inte som alla andra att där finns pengar, smycken eller en skattkarta. Nej där ligger naturligtvis en bomb!

Jag har alltså inga större problem att leva mig in i hotsituationer och det var så det började när jag skrev Hjälp! Rånare! Hur skulle det kännas, tänkte jag, om man råkade befinna sig på banken eller posten och den blev rånad. Sedan placerade jag de båda nioåringarna Sebastian och Johanna på posten och lät den bli rånad.... De överlever rånet utan kroppsliga skador. Men sedan kommer skräcken. Den svarta fantasin är väckt – och då kan vilka mardrömmar som helst bli verklighet!

Jag föddes 1958 i Hamburg, Tyskland. Barndomen var ganska brokig, men det beror nog på att jag inte gör mig riktigt bra i möblerade rum. Är för intensiv helt enkelt. Min utbildning till fotograf, konstnär och författare förde mig via Berlin till New York, där jag även träffade mannen i mitt liv. En svensk pressfotograf med danskt pass, ryskt förnamn och en något lugnande effekt på mina utsvävningar. Mötet ledde till att jag sedan bodde två år i Malmö, en kulturkrock med språkförbistringar och många deppiga, icke kreativa novemberdagar. Räddningen blev att vi flyttade till "neutral mark", alltså varken Sverige eller Tyskland.

Det blev Paris, där vi bor och framförallt lever sedan 1985. Och konstigt nog har jag blivit en "riktig" helyllesvensk sedan dess, eller ska jag säga, "utlandssvensk". Jag jobbar för Aftonbladet som frilansfotograf och modereporter, gör reportage till svenska månadstidningar och arbetar samtidigt med egna bilder för utställningar. Men helst gör jag böcker. Både helt egna böcker och andra ihop med mina väninnor Laura Trenter och Anna-Lena Brundin. Eller ibland bara omslag till andra författare.

Jag ser mig mest som en bild-och-ordskapare, inte som fotograf eller författare. Jag fotograferar allt och alla som finns runt omkring mig. Mest mina två barn Natascha och Bastian, min katt Findus, min man Nikolai, vänner och mycket miljöer och bakgrunder. Ibland kreerar jag en bild i huvudet först, för att sedan skapa och fotografera av den. Eller också jobbar jag fram bilden i datorn med redan tagna foton. Men det finns alltid en bildtext i bakhuvudet, ibland är den lång som en roman. Målet är att skapa känslor. Att beröra. Rädsla och skratt är en oslagbar kombination. Precis som bild och text.