Jakten på spännande pinnar blir en bokstavsjakt när barnen på Rävlyan hittar pinnar som ser ut som "sina" bokstäver. O som i Oskar, E som i Elin och T som i Tama.

Oskar har fått en liten syster och vill absolut inte vara på Rävlyan. Han vill vara hemma med mamma och lillasyster. Men just idag ska barnen på förskolan Rävlyan gå på pinnjakt i skogen, och Oskar lyckas glömma svartsjukan för en stund. Men pinnjakten förvandlas till en bokstavsjakt när Oskar hittar en konstig pinne som ser ut som bokstaven O.

- Kolla! säger Oskar. Det är ju jag.
- Va?
De andra förstår ingenting.
- Det är ett O, förklarar Oskar. Fattar ni inte? Mitt namn börjar ju på O!

Nu vill alla barnen hitta pinnar som ser ut som "sina" bokstäver: T som i Tama, C som i Carlos, E som i Elin.

Andra delen om förskolan Rävlyan är en smart introduktion till alfabetet, men tar också upp konflikter som svartsjuka. Men främst är det en varm och vardagsnära skildring av livet på förskolan.

---

Siv Widerberg (1931–2020) var utbildad lågstadielärare och journalist och verkade som författare och debattör. Hon mottog flera priser, bland andra Nils Holgersson-plaketten (1978), Astrid Lindgren-priset (1983) och Gulliverpriset (2001). 2002 promoverades hon till hedersdoktor vid fakulteten för lärarutbildning vid Umeå universitet. 1999–2000 satt Siv Widerberg på stol nr 4 i Svenska Barnboksakademin.

Så här skriver Siv själv:

Jag blev författare för att jag alltid har tyckt om att skriva. Min mamma påstod visserligen att jag inte hade nog fantasi för att bli författare – men eftersom mina böcker oftast innehåller en tredjedel fantasi och två tredjedelar verklighet så har det i alla fall gått bra från det att jag till slut bestämde mig för att försöka mig på författaryrket.

Jag skriver för att jag älskar att skriva. Jag skriver för barn för att jag älskar att skriva för barn. Så enkelt är det. Fast själva skrivandet är inte så enkelt förstås, men roligt trots alla mödor.

Jag är väldigt intresserad av den verklighet som barn upplever i dag. Därför skriver jag om barn i skolan, på dagis, hemma och borta.

Jag skriver om barns tankar (jag har ju själv varit barn) och vad barn gärna gör och vad barn inte alls har lust att göra.

Men alla barn är ju inte lika. Alla barn älskar ju inte gräddtårta till exempel. Så det gäller att beskriva olika barn med olika tankar och liv. Så som livet är. Därför är det förstås roligt om barn tycker att mina böcker är både spännande och intressanta. Och att en och annan känner igen sig och tänker: "Så där tänker jag också ... "Så där var det för mig i går ... Så där kan det vara ..."

Ofta börjar jag skriva när jag har sett något som barn har gjort, eller har hört något som barn säger. Det kan vara i en skola, på förskolan, i bussen, på tunnelbanan, hemma hos sig. Eller också minns jag plötsligt något från min egen barndom. Och då - "Oj!" tänker jag "Det där skulle jag kunna skriva om. Det där skulle kunna vara en bra början på en bok!" Och så sätter jag mig framför datorn och försöker skriva den där boken då. Ibland lyckas det, ibland inte. Man vet aldrig.

Nuförtiden gör jag också antologier. Det är böcker med allt möjligt som både jag och andra författare har skrivit. Några sådana antologier är Barnens versbok, I denna vida värld, Barnens första bok m fl., m fl. Ett annat exempel är De små barnens bok, som är texter och bilder för just – små barn.

Ibland brukar barn fråga:
1. vilken mat jag gillar,
2. vilka färger jag tycker mest om,
3. om jag har något djur.
På det vill jag svara så här:
1. Jag gillar nässelsoppa för att den smakar vår!
2. Jag gillar alla färger på olika sätt och olika gånger. Blå morötter skulle jag däremot inte gilla, och inte att bli grön i ansiktet. Röda smultron däremot, och en röd klänning på någon som passar i röda kläder är ju fint.
3. Någon hund har jag inte, ingen häst och ingen myrstack i garderoben. Men det finns ibland en liten varelse under mitt badkar. Jag tror den kallas silverfisk. Och i sängen lär jag ha några otrevliga figurer som kallas kvalster. Så tyvärr kan jag inte påstå att jag gillar alla djur. Men barnbarnens svartvita Lajka var en rar hund innan hon blev sjuk och reste till hundarnas himmel.

Cecilia Torudd, f. 1942 i Lund, utbildade sig på Konstfack. Under många år har man kunnat följa hennes figurer i Kamrat-Posten, bl a i serierna Familjeliv och Karl-Putte. De finns nu också som seriealbum. Sitt stora genombrott fick hon med Ensamman mamman när den gick som serie i DN. Den finns också utgiven i två album. Cecilias serier har nått långt utanför de inbitna serieläsarnas krets. Kanske främst på grund av humorn, den skarpa iakttagelsen, replikerna, som så exakt fångar in ett helt händelseförlopp i några få ord, och så kroppsspråket förstås. Hennes figurer uttrycker starka känslor som man omedelbart känner igen. Och det är vardagen hon beskriver med hela registret av små förtretligheter och stora katastrofer. Cecilia Torudd har också illustrerat många barnböcker, bl a Annika Holms böcker om Olle. Tillsammans med Siv Widerberg har hon också gjort bilderböckerna om daghemmet Rödmyran, och Den stora systern, och Flickan som inte ville gå till dagis. Många är de priser och utmärkelser hon fått, bl a Rabén & Sjögrens tecknarstipendium 1984, Litteraturfrämjandets tecknarpris 1987, Ord- och Bildakademins pris 1988 och Seriefrämjandets Urhunden 1989.

---