Ibland händer det tråkiga saker. Som att ens katt kommer bort. Eller att ens mamma tänker ordna en tjejfest åt en som man inte vill ha.

Ibland händer också fantastiska och oväntade saker. Som att det parkerar en blå buss på gården och att en långbent bibliotekarie kliver ut och säger "Howdy" och som blir ens allra bästa vän i världen. Det vet Linn, nio år.

Stultorum infinitus est numerus (det finns hur många dårar som helst), och per aspera ad astra (genom svårigheter till stjärnorna) är några av de latinska citat som nioåriga Linn gillar. Hennes föräldrar är nyskilda och Linn har flyttat med mamma till en lägenhet. Mamman oroar sig över att Linn inte umgås lika flitigt med kompisar som hon själv gör. Men Linn gillar att vara ensam.
När en brölande buss kör in på grusplanen och ett långt jeansbeklätt ben sticker ut från förarsidan ser Linn storögt på. Den mycket långa kvinnan som kliver ut säger: "Howdy, jag är Viktoria Andersson och det här är min bokbuss." Viktoria är liksom Linn en hejare på citat, särskilt Oscar Wilde och Schopenhauer. Konsekvens är den sista tillflykten för den som saknar fantasi, citerar hon samtidigt som hon bjuder Linn på kex före maten.

Linn har aldrig träffat någon så cool som Viktoria men alla är inte lika förtjusta. Mamma tycker att Linn borde umgås med jämnåriga i stället. Lätt för mamma att säga, det inte hon som ska stå ut med Linns jämnåriga. Men en dag möter Linn en jämnårig i bokbussen. Han heter Simon och har läst nästan alla böcker i hela bussen.

I love you Viktoria Andersson är en berättelse som tveklöst står på barnens sida och som bjuder på både skratt och sorgligheter. Om storslagen vänskap som kanske inte alltid finns där man tror och som kan dyka upp när man minst anar det. Om man bara vågar öppna ögonen och hjärtat och ta emot.

Äls m inia atncenkniagr

"När jag var i tioårsåldern läste jag en bok som heter Harriet, spion, skriven av Louise Fitzhugh. Den handlar om en ensam flicka som vill bli författare och som spionerar och tjuvlyssnar på människor i sin närhet. I en anteckningsbok skriver hon ner sina iakttagelser och tankar, som ofta är rättframt genomskådande, ibland hjärtlösa. Jag tyckte boken var fantastisk. Trots att Harriet råkar illa ut då hennes hemliga anteckningar avslöjas, avskräckte det mig inte. Jag lekte ofta ensam som barn och började gå omkring med block och penna i en liten väska, precis som Harriet. Jag kallade mig agent och skrev ner sådant jag hörde och såg människor säga och göra, särskilt det jag uppfattade som skumt.

Jag tror att det var så min vana att tjuvlyssna och iaktta människor och miljöer grundlades, vanan att samla på situationer och händelser. För att undvika att råka illa ut kodade jag ibland det jag skrev genom att kasta om bokstäverna på ett listigt sätt. I min första anteckningsbok från 1982 står det: Ajs guklla edlirl gtån agåno älas m inia atncenkniagr, det vill säga: Jag skulle aldrig låta någon läsa i mina anteckningar. Nu gör jag det på sätt och vis ändå.

För några år sedan kom jag på hur jag skulle kunna föra ihop några av mina anteckningar till en historia. Äntligen har jag fått användning för den där busschauffören som en tidig morgon gjorde alla glada genom att prata rart i mikrofonen och för den där fladdermusen som höll min sambo vaken en hel natt. Jag ville skriva om en modig flicka och en blyg pojke. Naturligtvis visar det sig att det också finns någonting flickan är rädd för och att pojken egentligen är ganska modig.

Det är få böcker man läser i vuxen ålder som påverkar en lika starkt som dem man slukar som barn. Jag har fortfarande en anteckningsbok i väskan och även om jag inte längre avslutar varannan mening med "mystiskt" eller "måste undersökas" är det mesta sig likt. Min stora vurm för block och pennor kommer antagligen också från Harriet. Liksom det plötsliga suget efter tomatmackor som dyker upp då och då."

-------------------------

Maja Hjertzell debuterade 2001 med barnboken Ett lingon i en hiss. Hon är född 1971 och bor i Arvika där hon arbetar som barnbibliotekarie. Har bland annat vunnit första pris i ABF-tidskriften Fönstrets novelltävling och fått hederspris i Vår Bostads novelltävling.

Anna Nilsson är en nordvästskånsk konstnär, numera boende i Norrköping, som frilansar, ofta inom illustration, serier, tv-spel och design. Däremellan försöker hon få tiden att räcka till egna alster och produkter, och har också gett ut en egen bilderbok.