Vad kan jag säga?

Det var skolfest. Alla dog.

Alla utom jag och Bianca och Sandra och Lukas.

Och Lukas, han dog ändå. Sen.

Det började bra. Perfekt till och med. Jag hade en ny, snygg skjorta. Ett stänk parfym. Kände mig som en vinnare, såg ut som en vinnare, luktade som en vinnare. Alla skulle dit, inklusive varenda tjej jag gillade. Så vad kunde gå fel?

Bara precis allt.

Allt kunde gå fel. Som att jag överlevde, till exempel. Jag tror alla som klarade sig från febern fattar vad jag menar.

En mystisk feber har dödat större delen av mänskligheten, de enda som tyckts klara sig är barn och unga. Samhället har brutit samman och Esmael är en av de få som överlevt. Esmael dök upp i tredje boken, det var hos honom och hans två kompisar som Ella och Nora flyttade in. Men Ella sticker, och Esmael sticker efter henne. Han är ju kär i henne.

Om du såg mig nu är den spännande, fristående fortsättningen på kritikerrosade En sekund i taget, Spring så fort du kan och Som om jag vore fantastisk. Sofia Nordin beskriver en postapokalyptisk verklighet där ingenting är som det brukar, samtidigt som de få människor som finns kvar har precis samma känslor och tankar som du och jag.

Sofia Nordin, född 1974, debuterade 2003 med Äventyrsveckan, och har sedan dess gett ut drygt 20 böcker – alltifrån bilderböcker till vuxenromaner. Nordin nominerades till Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok både 2009 (Natthimmel) och 2010 (Det händer nu). 2013 nominerades hennes En sekund i taget till Nordiska rådets pris för barn- och ungdomslitteratur. 

Sofia Nordin berättar om sig själv:

Långt innan jag själv kunde läsa var böcker livsviktiga för mig. Många av mina uppväxtminnen är förknippade med läsning, och få saker kan göra mig så upprymt nostalgisk som tanken på de barnbokshjältar och -hjältinnor jag skrattade och grät med. Helst grät jag faktiskt - det var ett av mina viktigaste kriterier - En Bra Bok skulle få en att gråta, åtminstone på slutet. Förmodligen har jag läst hundratals böcker om barn som tar hand om övergivna djur, helst vilda, så att de på slutet måste återfå sin frihet. För att inte tala om övergivna barn som på slutet återfinner trygghet. En kombination av båda varianterna stod högt i kurs.

Jag vet inte hur många timmar av mitt liv, och mina föräldrars för den delen, som gått åt till att mätta min bokhunger. Sammanlagt måste det handla om år. Det svindlar vid blotta tanken.

Men det är effektivt använd tid, vill jag påstå. Många ser böcker som någon form av verklighetsflykt - jag har aldrig förstått varför. Det är ju genom böckerna man lär känna alla de platser, epoker och öden man aldrig skulle haft tid, råd, möjlighet eller ens lust att stifta bekantskap med i levande livet. Ja, genom böcker kan man till och med få tillgång till andra människors tankar, deras innersta skräck och glädje, något man annars sällan blir bjuden på, ens när man kommer människor nära.

När jag så själv började skriva på det som skulle bli min debutbok försökte jag vara elva år igen. Vad skulle ha fått mig att lyfta boken med iver i händerna, vad skulle ha fått mig att läsa oavbrutet till sista sidan? Övergivna djur förstås, och "förr i tiden". Skog och kojor och överlevnadskamp, en huvudperson som blir starkare, och något som får en att gråta på slutet. Något var jag tvungen att kompromissa med mitt vuxna jag, min smak och mina begränsningar; det blev inga övergivna djur, och inget förr i tiden. Men skog och överlevnadskamp, och en huvudperson som på sätt och vis blir starkare. Fast huruvida man gråter på slutet, det vet bara mina läsare ...